Slöseri när kommuner och regioner betalar för miljömärkningar
På senare tid har det har det framkommit kritik mot hur miljömärkningar av byggmaterial används. Ett miljömärkningsföretag, SundaHus, har hamnat i rejält blåsväder efter att tidningen Byggindustrin gjort ett antal granskande artiklar kring deras bedömningssystem och prissättning. Bland annat har lika produkter fått olika bedömning.
När tveksamma miljömärkningar sätts på produkter drabbar det inte främst tillverkarna. I stället är det köparna av byggmaterial, vilket ofta är offentliga aktörer som kommuner och regioner, som får betala stora summor helt i onödan.
Miljömärkningarna var från början ett sätt att visa för beställaren att produkten var bättre än andra för miljön. Märkningen gjorde att produkten stack ut som ett föredöme i en bransch där beställaren har svårt att veta produktens ursprung och egenskaper. Med tiden har också marknaden för byggmaterial anpassat sig till detta och liksom tidigare är det inte tillåtet att sälja byggmaterial utan att de uppfyller samhällets höga miljökrav. Det som miljömärkningen ville uppnå är alltså branschstandard.
Så vad händer då med miljömärkningen? I fallet SundaHus har det tyvärr lett till en del tveksamma affärsmetoder. För det första har de skapat ”utbildningar” för beställare av byggmaterial. Dessa utbildningar går främst ut på att uppmana beställarna att kräva SundaHus miljömärkning i sina upphandlingar. Ett krav som även är juridiskt tveksamt utifrån att EU redan har en fungerande miljömärkning och en extra märkning riskerar utestänga produkter från andra EU-länder.
När ett sådant krav ställs av beställare tvingas alla leverantörers produkter att bli bedömda av SundaHus. Det blir en rejäl kostnad i så kallade bedömningsavgifter för varje produkt. SundaHus har dessutom på senare tid gjort om sin affärsmodell till en slags prenumerationstjänst, vilket betyder att märkningen av en produkt slutar att gälla om leverantören inte betalar sin prenumerationsavgift. Märkningen har alltså ingenting med själva produkten att göra, den är redan bedömd, utan handlar bara om att avgiften ska betalas till SundaHus.
Resultatet av detta blir att byggmaterialbranschen betalar in miljontals kronor till SundaHus för miljömärkningar med högst tveksamt innehåll. Det tar även tid och administration i anspråk. Alla dessa kostnader behöver naturligtvis tas ut på priset för produkterna, vilket gör att det i slutändan ofta blir skattebetalarna som står för notan. Den skola som ska byggas eller det sjukhus som lägger in nya golv får betala extra för miljömärkningen.
Det som från början var en god tanke att byggmaterial ska miljöbedömas har nu i stället blivit ett i praktiken tvingande och fördyrande led i byggprocessen, där kostnaderna landar på slutkunden. Det finns betydligt mer angelägna saker att lägga de gemensamma skattepengarna på.
Johan Aspelin, vd Golvbranschen GBR
Johan Onno, vd Mur & Putsföretagen
Artikeln publicerad i: